Sommarsegling till norska fjordar

Sommarens segling gick via Kattegatt och Skagerack till norska västkusten. Vi fick uppleva vackra fjordar med höga berg, forsande vattenfall, glaciärer samt branta klippor. Och under resan dit och tillbaka även spännande grottor, långa sandstränder, mysiga ankarvikar och fina små städer. Vi har fiskat krabbor, håvat sjöstjärnor, badat, paddlat, träffat vänner och mycket mycket mer. En lyckad sommarsegling med andra ord!

På väg in i Lysefjorden.
På väg in i Lysefjorden.
Vera i Lysefjorden.
Höga klippväggar.
Vattenfall i Lysefjorden.
Vattenfall.
Vera långt där nere.
Vera långt där nere vid bryggan.
Vera på väg.
Vera på väg.
Vackra vyer över havet.
Spännande utsikt över havet. 
Dimma.
Dimma.
Vera i Rosendal.
Vera i Rosendal.
Härlig vandring.
Härlig vandring.
Vackra vyer.
Vackra vyer.
Fjordpaddling.
Fjordpaddling.
Vattenfall längs vägen.
Vattenfall längs vägen.
Vera förtöjd.
Vera förtöjd.
Fikapaus.
Fikapaus.
Här var det vara inte många centimeter under kölen vid lågvatten men det gick.
Här var det inte många centimeter under kölen vid lågvatten men det gick att lägga till.
Enliten stjöstä
En liten sjöstjärna.
Utforskar grottor.
Utforskar grottor.
På Läsö låg vi längs bryggan med sju båtar förtöjda utanpå. Det blev onekligen en del spring över Veras däck.
På Läsö låg vi längs bryggan med sju båtar förtöjda utanpå. Det blev onekligen en del spring över Veras däck.
Östra stranden på Läsö.
Östra stranden på Läsö.
Strandhäng på Anholt. Vera ligger ankrad utanför.
Strandhäng på Anholt. Vera ligger ankrad utanför.
Höga sanddyner på Anholt.
Höga sanddyner på Anholt.

Hemfärden

Seglingen hemåt runt Blekinge och Skåne gick fort. Med ett fint väderfönster som gav oss skön medvind passade vi på innan starka västliga vindar väntades. Sista dagen blev ovanligt händelserik, trots att vi under den största delen av dagen lugnt gled fram med saxade segel över ett stilla hav. Via vfh-radion fick vi höra ett nödmeddelande från en seglande barnfamilj som gått på grund och tog in vatten, utanför vår egen hemmaskärgård vid Hallandsväderö (något som väckte många funderingar hos både stora och små ombord). Vi fick följe med ett helt gäng tumlare och utanför Kullen ankrade vi upp för en grottexpedition på land. Tillbaka på Vera igen drog ett rejält oväder in, blixtarna skar över himlen och regnet piskade över oss innan allt stillnade och solen tittade fram till kvällen.

Kalmar slott.
Kalmar slott. Inne på slottet passade vi även på att delta i Vasaleken som avslutades med en ceremoni på borggården.
Utklippan.
Utklippan. Här blev vi kvar i tre dagar i väntan på vindskifte.
Medvind mot Öresundsbron.
Medvind mot Öresundsbron.
Vera ankrad utanför Kullen.
Vera ankrad utanför Kullen.
Grottexpedition på Kullen.
Grottexpedition på Kullen.
Oväder drar in.
Oväder drar in.
Påväg hem.
Påväg hem.

Trevliga möten på Öland

På Öland fick vi flera fina stopp där vi träffade både familj och vänner. Vi fick till och med ett miniäventyr i seglingen då vi lämnade Vera och sov i en liten stuga på land för en natt!

Fikapaus vid vraket Swix på Ölands norra kust.
Fikapaus vid vraket Swix på Ölands norra kust.
Håvar småfisk vid fyren Långe Jan.
Håvar småfisk vid fyren Långe Jan.
Stentorn på Ölands norra udde.
Stentorn på Ölands norra udde.
Strandlek.
Strandlek.
Stilla kväll längs Ölands västkust.
Stilla kväll längs Ölands västkust.

Blå Jungfrun – nationalpark kantad av sagor och magi

Blå Jungfrun är en liten ensligt belägen ö i Kalmarsund. Ön är en nationalpark med vackra berghällar och en mångfald av växter och djur. Sedan länge är Blå Jungfrun en mytomspunnen ö och omges av magiska föreställningar om häxor och trolldom. Ön har även kallats Blåkulla och enligt myten är det hit häxorna beger sig på Skärtorsdagen.

Dagen vi hade tänk besöka ön låg dimman tät i Kalmarsund och vi fick komma nära innan siluetten av ön urskilde sig i allt det vita runt oss. Blå Jungfrun har i historien ansetts som farlig av många sjöfarare, förtrollad av häxor och omgiven av hemska stormar, helst skulle man inte ens komma nära ön. Vi hade på nätet läst om svåra ankringsförhållanden med djupt vatten och att ankaret lätt kunde fastna i den steniga botten. Med viss tvekan ankrade vi försiktigt upp i den stilla morgonen. Men vi fick en fantastiskt fin dag på ön och ankaret kom utan problem upp när vi senare fortsatte söderut.

Dimma.
Dimma på havet.
Blå Jungfrun börjar framträda i dimman.
Blå Jungfrun börjar framträda i dimman.
Landstigning med dingen
Landstigning med dingen.
Vera ankrad.
Vera ankrad.
Labyrint.
Labyrint.
Brant klättring.
Brant klättring.
Spännande grottor att utforska.
Spännande grottor att utforska.
Fikapaus på toppen.
Fikapaus på toppen.

På grund på Stora Karlsö

Vi gick på grund lite för många gånger på Stora Karlsö, en liten ö utanför Gotlands västkust. Och ändå var vi inte där ens en hel dag. Först tog vi fel väg in bakom revet där den lilla gästbryggan ligger. Leden går visst på ostsidan om revet, på sjökortet verkade det mycket mer logiskt att välja den västliga vägen. Men med få detaljer på sjökortet gled vi fram långsamt och med en dov duns konstaterade vi att nu gick vi visst på grund. Via vhf fick vi guidning av en annan båt som redan låg vid bryggan och kunde därmed ta oss in utan fler grundstötningar.

Hela Stora Karlsö är ett naturreservat och större delen av öns kust är fågelskyddsområde. Men i viken Norderhamn på öns norrsidan är det tillåtet att gå iland. Den lilla gästbryggan ligger nästintill oskyddad i den vida viken med bara ett lågt rev norröver. Och i nordliga vindar rullar vågorna in. Ganska stora vågor även vid inte alltför starka vindar visade det sig. Egentligen var väl de växande vågorna inte det stora problemet utan när Vera hävde upp och ner i vågorna slog hon efterhand i botten, hårt. Strax innan middagen skulle serveras konstaterade vi att här kan vi inte ligga kvar längre, Vera slog om och om igen i botten. Middagen fick sjöstuvas i väntan på att kunna ätas, barnen fick varsitt kex och vi kastade loss för att söka ny natthamn i Klintehamn på Gotland.

Trots att Vera gick i botten lite väl många gånger tyckte vi verkligen om Stora Karlsö. En vacker, väderutsatt ö med ett rikt fågelliv. Jag hoppas vi får möjlighet att komma tillbaka och då kanske kunna stanna lite längre.

Vera förtöjd vid bryggan på Stora Karlsö.
Vera förtöjd vid gästbryggan på Stora Karlsö.
Hieviken.
Viken Norderhamn är den enda platsen där det är tillåtet att gå iland på ön.
Nästan hela kusten runt Stora Karlsö är fågelskyddsområde och här häckar tusentals sillgrisslor.
Nästan hela kusten runt Stora Karlsö är fågelskyddsområde och här häckar tusentals sillgrisslor.
Vi passerade även lilla Karlsö.
Vi passerade även lilla Karlsö.

Visby

I Visby hamn fanns det alltid något att titta på. Stora Gotlandsfärjor som kom och gick, segelbåtar som la till eller gav sig av, sjöräddningens båtar på uppdrag, kustbevakningens stora båt förtöjd vid kaj och enorma kryssningsfartyg på korta besök. Dessutom myllrade det av folk på land.

Men nog för att hamnen var spännande att bara vara i så var det ju framförallt staden vi ville upptäcka och visst är den vacker!

Ringmuren
Ringmuren
Kyrkoruin
Kyrkoruin
Stadsvandring
På stadsvandring
Almedalen
Almedalen
Smala gränder
Smala gränder
Södra hällarnas naturreservat, på gångavstånd från Visby hamn
Södra hällarnas naturreservat, på gångavstånd från Visby hamn.
Sommarkväll.
Sommarkväll.

Från salt till sött

Passagen från västkusten till Vänern, via Göta älv och Trollhätte kanal, bjöd på flera kontraster. När vi tog oss in mot Göteborg tätnade trafiken, med såväl små som riktigt stora båtar. Vi fick en glimt av storstadens puls när vi via vhf fick veta att vi inte behövde invänta grön signal för att passera vid broöppning, så fort det var öppet skulle vi igenom, så snabbt som möjligt. Uppströms Göta älv byttes stad ut mot landsbygd, tempot sänktes. Och via slussarna i Trollhätte kanal lyftes vi upp 44 meter och kunde segla ut i Vänern, Sveriges största sjö. Här var vattnet sött och delar av Veras besättning ville inte riktigt acceptera att vi nu inte längre kunde fiska krabbor.

På väg in i Göta älv.
På väg in i Göta älv.
På väg upp i Trollhätte kanal.
På väg upp i Trollhätte kanal.
Strandhäng i Vänern.
Strandhäng i Vänern.
Vera förtöjd i fiskehamnen Spiken, i Kållandsö skärgård, i Vänern.
Vera förtöjd i fiskehamnen Spiken, ett litet samhälle i Kållandsö skärgård, i Vänern.
Läckö slott har en egen gästhamn men när vi ändå låg i Spiken, på gångavstånd från slottet, valde vi att istället promenera dit.
Läckö slott har en egen gästhamn men när vi ändå låg i Spiken, på gångavstånd från slottet, valde vi att istället promenera dit.
Medvindssegling över Vänern.
Medvindssegling över Vänern.

Tio år senare

För tio år sedan seglade vi ute i världen och träffade Mark och Maria. Bilden nedan togs i Australien där vi ankrade ihop i en flod. Båtarna Kuheli och Mare förtöjdes sida vid sida.

I år träffades vi med våra båtar på den svenska västkusten. Det mesta var sig likt, vänskapen och samtalsämnena var desamma men båtarna var utbytta till större versioner och fyra barn har tillkommit!

Kräkkex och klistermärken i kräkhinken

Sjösjuka är aldrig kul, för någon. Under vår första lite längre etapp, dag tre på sommarens segling, kräktes båda barnen. Dock inte samtidigt som tur var. Väl i hamn igen fick det skuras, tvättas kläder och de nyinköpta kexen (som jag tänkt var bra just för att förhindra sjösjuka) döptes snabbt om till kräkkex. Men vi har två små tappra barn ombord, nästa dag seglade vi utan minsta tvekan vidare igen. Och vår yngsta besättningsmedlem pyntade glatt kräkhinken med klistermärken i botten för att göra nästa sjösjuketillfälle något roligare.

Kräkkexen (som trots allt var ganska goda), fick senare, då vi tog oss in i både Trollehätte kanal och Göta kanal heta kanalkex.

Januarisegling

Klar himmel och gnistrande frost. Mysiga mörka kvällar och strålande förmiddagssol. Glittrande vågor och fri horisont. Trots kalla tår, tjocka bylsiga kläder och vantar som om och om igen skulle krånglas av eller på visade sig vinterseglingen från en av sina finaste sidor.