Efter nästan nio år, och ett varv runt jorden, börjar vår kära dinge ge upp. Gummibåten, som fått namnet Tjorven, har varit med oss på många spännande äventyr. Tillsammans har vi har dykt med valar, landstigit ensliga öde öar, glidit runt i stora städer, farit runt mellan isberg, fiskat, snorklat, hälsat på vänner och transporterat både mat, vatten, cyklar och sopor. Men nu har plasten börjat klibba över nästan hela båten, samtliga pontoner läcker, årorna håller på att trilla av och träplattorna i durken har börjat ruttna. Det känns helt enkelt som det börjar bli dags att köpa en ny dinge.

Motorn som vi har haft till Tjorven är ännu äldre. Den har varit med sedan Ivan köpte den som 12-åring. Ganska imponerande faktiskt. Men även den börjar ge upp, senast gick hela propelleraxeln av. Materialet var totalt utmattat. Kanske försöker vi oss på en ordentlig renovering av motorn eller får vår nya dinge kompletteras med en ny motor också. Men hur som måste vi ha en bättre lösning för att ta oss till och från land. Det känns inte hållbart att ro en sliten dinge då vi ligger ankrade en bit ut och hela dingen är full med väskor, badkläder, standleksaker, barn och föräldrar. När vi en dag hade lite motström på Hallandsväderö, tog det så lång tid att komma hem till båten att Otto till och med hann somna, med huvudet stöttat mot den stora klumpiga flytvästen.

Skulle det vara någon som missat det, så går det ju att läsa om våra och Tjorvens äventyr runt jorden i vår bok Saltvattenliv.

Rundningen av Skagens udde bjöd på lite mer dramatik än förväntat. Dimman låg tät och inte långt bort dånade ljudet av den dova tutan från ett större fartyg. Vinden var svag och kvällen närmade sig. För att slippa passera denna vältrafikerade udde i både tät dimma och nattens mörker startade vi motorn. Vera gjorde fin fart genom det böljande havet. Men så gled en svagt bränd doft förbi och motortemperaturen steg alltför högt. Ivan rusade ner i salongen och öppnade upp motorluckan, ett moln av rök fyllde båten. Ajdå. Vad som först kändes som ett katastrofalt avslut på vår härliga sommarsegling visade sig inte vara så illa trots allt. Iallafall inte om man har en problemlösare som Ivan ombord. Efter en stunds klurande konstaterade han att en frostplugg i värmeväxlaren lossnat och att allt kylvatten runnit ut. Pluggen monterades tillbaka och nytt kylvatten fylldes på. Sedan kunde vi med motorns hjälp runda Skagens udde och fortsätta in i Kattegatt där dimman genast lättade.

Efter nästan två månader på resa och över 1500 seglade sjömil angjorde vi vår hemmahamn i Skälderviken. Väl förtöjda vid bryggan kände vi oss enormt nöjda men också lite stolta. Den här seglingen bjöd på helt nya utmaningar, inte direkt seglingsmässigt utan mer gällande livet ombord. Att ha med en sprallig ettåring på en längre segling kräver en del. Men allt har gått över förväntan, kanske till en del tack vare de anpassningar och förberedelser vi gjorde innan vi gav oss av. Bland annat:

• Sydde vi stadiga sjökojer till alla bäddar, höga nog för att klara ett försök att klättra ut samt bra för säker stuvning av tunga saker och annat som inte fick ramla ner.
• En cykelsitts monterades invid ratten, med två fästen kunde vi välja den sida som för tillfället var mest lämplig i avseende på vind, sol och lutning. Här satt Hugo då både jag och Ivan behövde hjälpas åt med båten eller när det var matdags till havs.
• Till lugnare sittbrunnsmiddagar, antingen på ankring eller i hamn, köpte vi en enkel IKEA-barnstol som vi sågade av bakbenen på, då gick den att ställa på bänken i sittbrunnen. Om det var kyligt ute bytte vi till fyra långa ben och hade stolen på golvet där inne istället.
• Vi köpte både en flytväst och en säkerhetssele till Hugo. Då flytvästen är ganska stor och klumpig valde vi ofta att istället använda säkerhetsselen som vi säkrade antingen i båten eller i vår egen flytväst.
• Före avfärd hade jag köpt några små presenter och slagit in dem i olika papper. Dessa plockades fram vid alltför långtråkiga dagar till havs och kunde förgylla flera timmar. Först tittade vi på presentpappret och inslagningen, sedan öppnades paketet och så skulle innehållet undersökas.

Söder om Bergen blev båtarna fler och fler, både förtöjda i hamnar och siktade på havet. I Skudeneshamn, strax söder om Haugesund, var det ganska trångt och vi fick lägga oss som fjärde båt utanpå en rad andra segelbåtar. Men innan kvällen kom hade ytterligare två båtar förtöjt utanpå oss och vi låg i en rad av sex långsides förtöjda båtar. Ganska långt att klättra för besättningen på den yttersta båten som fick ta sig över fem andra båtar innan de nådde bryggan.

Efter att vi rundat Norges sydvästra udde och åter seglat in i Skagerack tog vi oss till Grimstad för att möta upp med våra vänner på sy Maggie. May-Linn och Espen seglade vi mycket tillsammans med under vår jordenruntsegling, nu hade de utökat besättningen med de två sönerna Jonas och Vetle. Det är härligt att träffa gamla vänner man känner riktigt väl, nästan det enda som förändrats sedan vi sist sågs var att middagen numera åts lite tidigare, var lite stökigare och kladdigare än förut och avslutades med läggning av barn innan kvällens seglarsnack kunde fortsätta som vanligt.

Strax söder om Bergen, en bit in i Hardangerfjorden, ligger den lilla orten Rosendal. Härifrån går dagligen färja till Bergen, vilket passade oss bra då mina föräldrar skulle mönstra av och flyga hem. Rosendal är omgärdat av höga berg och erbjuder många vandringsmöjligheter, flera direkt från hamnen. Vi passade på att göra två toppturer, den ena upp på Malmangernuten (knappt 900 möh) och den andra till Melderskin (drygt 1400 möh). På båda turerna fick Hugos lilla gula spade följa med, denna spade följer med på det mesta just nu och Hugo släppte den inte ens när han somnade i bärryggsäcken på de slingrande stigarna uppför bergen. Några vandrade vi mötte undrade om vi lurat honom att det fanns en sandhög att gräva i uppe på toppen. Visst kan spaden användas för att gräva med ibland men mest hänger den bara med, kanske som en trygghet att hålla i handen.

Fedje är Norges västligaste bebodda ö. Den är huvudön i kommunen med samma namn, en liten kommun bestående av över 100 öar. Fedje blev vårt första stopp när vi lämnat  Sognefjorden och seglat ut till det salta havet igen. Här blåste en kylig vind, dimman lurade ute till havs och de varma kläderna plockades fram.

I Sognefjorden besökte vi förutom Fjaerlandsfjorden även Aurlandsfjoren och Naeröyfjorden. Längst in i Aurlandsfjorden ligger Flåm, en ganska ocharmig turistort med alltför många souvenirbutiker, mycket folk och frekvent besökt av enorma kryssningsfartyg. Men här finns också en fin liten gästhamn och vandringsmöjligheter för att utforska  den vackra naturen runt byn. En dag packade vi ryggsäckarna för en heldagstur och gick drygt 1000 höjdmeter upp längs en bergssida och in på kalfjället. Med goda trafikförbindelser till Bergen är Flåm också en lämplig plats för att plocka upp ny besättning, så hit anlände mina föräldrar som kom för att mönstra på Vera en vecka.

Naeröyfjorden finns sedan 2005 med på UNESCOs världsarvlista. Fjorden omges av branta bergsväggar blandat med gröna sluttningar där det ligger gårdar och små byar. På sitt smalaste ställe är fjorden inte bredare än 250 meter. Strax efter att vi passerat denna smala passage stannade vi upp och lät Vera ligga och driva en stund. Det var en varm och stilla dag, badstegen fälldes ner och vi svalkade oss i det friska fjordvattnet.

Sognefjorden är med sina drygt 80 sjömil Norges längsta fjord. Den är på sina ställen över 1000 meter djup och delvis kantad av bergsväggar som sträcker sig lika långt över vattenytan. Vi valde att först utforska Fjaerlandsfjorden, en av de längre fjordarmarna i Sognefjorden. Nästan längst in vid fjordens slut ligger samhället Mundal, och här finns en liten brygga för gästande båtar.

Mundal kallas även ”Den norske bokbyen” och längs gatan genom byn finns flera antikvariat och små bodar som säljer begagnade böcker. Här finns även en rödmålad träkyrka, en liten matbutik och en turistinformation. På turistinformation hyrde vi cyklar. De hade dock bara fyra uthyrningscyklar, och vi som kom in lite senare på eftermiddagen fick nöja oss med de två sämre. Hyran var 150kr/dygn och Ivan konstaterade att han inte ens hade köpt någon av dem för detta pris. De var skramliga och slitna, hade dåliga bromsar och en aning skeva hjul. Men cykelvagnen vi hyrde till Hugo var mer prisvärd och dessutom ingick cykelhjälmar. Målet var att ta oss upp till parkering där stigen mot Flatbrehytta började, och det klarade cyklarna med godkänt resultat.

Turen till Flatbrehytta gick längs en klar fors och genom frodig markvegetationen med skira sommarblommor. Hyttan ligger på nästan 1000 meters höjd och bjuder på en storslagen utsikt över Fjaerlandsfjorden och glaciären Flatbreen. Vi hade dagen innan träffat norska Marit och Vidar med sonen Eudin, bara två månader yngre än Hugo. De reste runt med husbil och ville precis som vi göra fina fjällvandringar, så vi slog följe upp.

En annan vandring vi gjorde från Mundal gick upp på den drygt 600 meter höga toppen Nesehaugen. Stigen började bara några kilometer från båtbryggan och gick slingrande uppåt genom frodig blandskog, välfyllda blåbärsris och blomstrande ängsmarker. Från toppen såg vi in till Fjaerlandsfjordens slut och upp mot Flatbreen.

Alden är en av de västligaste öarna i det norska skärgårdsbandet. Med sitt 481 meter höga berg, kallat ”Den norska hesten”, är ön ett landmärke som syns flera tiotal sjömil bort. På håll påminner ön om ryggen på en liggande häst. I en svag sydlig vind angjorde vi ön, solen strålade från en helt klarblå himmel och vi ankrade  upp i den lilla viken vid bergets fot. En brant bergvägg reste sig upp mot toppen ovanför oss, men längs sidan och upp till hästens svank gick en slingrig stig, därifrån skulle det gå att fortsätta hela vägen upp. Det var dags för Hugos eftermiddagsvila och vi packade ryggsäcken för en topptur. Hugo fick slumra i bärselen på min rygg medan vi klättrade uppåt. Passande nog vaknade han precis när vi nådde toppen, och alla tre kunde vi sedan beundra den storslagna utsikten.

Alden blev seglingens nordligaste stopp, innan vi satte kurs söderut igen. Och vi kunde nog inte hittat en vackrare ö som mål för resan.

En solig dag seglade vi över till Norges sydkust. Till kvällen ankrade vi ensamma i en liten lagun, längs en vacker fjord, några sjömil från Risör. Livligt fågelkvitter från buskagen iland var allt som bröt tystnaden och stora orangea brännmaneter svävade stillsamt fram under den spegelblanka vattenytan. Dagarna efter var vädret till vår fördel med mestadels svaga nordostliga vindar, vi dagseglade västerut längs den norska sydkusten och rundade Lindesnes, Norges sydligaste udde. I Egersund väntade vi ut starka nordliga vindar innan vi fortsatte med en nattsegling norrut.

Marinalivet i Egersund var socialt. Båtar stannade till, på väg antingen norrut eller söderut längs kusten. Hugo charmade de flesta och hade fullt upp med att vika och säga ”Hej, hej” till alla båtar runt oss och folk som passerade på bryggan. En dag var Ivan var uppe i masten och meckade med vhf-antennen. Grannbåten såg hur han smidigt själv klättrade upp längs ett rep, med hjälp av sin klätterutrustning. De hade en radarreflektor som lossnat högst upp i masttoppen och frågade om Ivan kunde sätta fast den igen. Självklart tog han tillfället att få känna på höjden i en kolfibermast och fick samtidigt en flaska vitt vin som tack för hjälpen.