Överseglingen tillbaka till Sverige gick snabbt, trots en hel del motström. Vinden blåste in snett från aktern i dryga 20 knop och de tvära vågorna fick Vera att kränga fram och tillbaka. Bristfälligt sjöstuvade prylar skramlade i skåp och lådor, mackor flög i golvet och storseglet revades när vinden tog i. Hugo förvånades över vågkast då han gled iväg i sängen men var nöjd och glad ändå. Efter elva timmar på öppet hav styrde vi in bland öar och skär för att lägga till i Vettnets gästhamn på Nordkoster.

De senaste dagarna har bjudit på härligt väder med fin medvindssegling i den sydnorska skärgården. Vi har dessutom hittat en fin förtöjningsplats längs en klippvägg i en trång kanal.

När jag frågade Pontus och Ivan om hur de ville beskriva tiden sedan vi lämnade Kristiansand sammanfattade de dessa dagar i några få ord: chokladbollar till lunch, en gråtande bebis och dålig ankarbotten. Detta gav dock inte en särskilt rättvisande bild av den härliga tid vi haft utan beskrev egentligen bara en enda dag. En dag då vi inte lyckades få ankaret att fastna i botten utan gav tillslut upp viken vid Valöarna, efter att dragit upp en t-shirt vid sista ankringsförsöket, och fortsatte några distans österut för en bättre nattankring. En gråtande bebis berodde nog mest på att Hugo inte fått tillräckligt med sömn i allt ankringsstök. Hugo är för det mesta nöjd och glad, han verkar trivas bra med seglingslivet ombord på Vera.  Lunchvalet kunde kanske varit bättre denna dag men det var i alla fall havregryn i chokladbollarna. Trots den dåliga ankringsbotten i viken vid Valöarna var detta verkligen en vacker plats, väl skyddad av kala klippöar i en gråröd färgskala. Under dagen provade vi även att häckförtöja Vera här, alltså förtöja båten med ankaret i fören och aktern in mot land med hjälp av långa linor dragna till bultar i klipporna.

En bättre ankringsvik hittade vi dagarna innan vid Ålesöy, där vi låg som i en lagun helt skyddade av klippöar. För att komma in i lagunen fick vi snirkla oss in mellan öarna i ett trångt sund och utan exakta djupangivelser i sjökortet uppskattade vi vårt framåtseende ekolod och det klara vattnet där utstickande klipphyllor och undervattensstenar syntes väl. Skärgården runt vår ankringslagun utforskades med kajak men även dingen sjösattes för första gången sedan vi kom hem från jordenruntresan. Pumpen till dingen kom även till användning när vi lämnade Ålesöy, denna gång då Veras motor stannade. Orsaken konstaterades vara stopp i bränsletillförseln och med hjälp av dingepumpen kunde det som satt igen slangen tryckas tillbaka ut i tanken. Ett bättre tillfälle för motorproblem kunde vi inte få där vi låg i ett brett sund, med svag medvind och flera möjligheter att vid behov nödankra i skyddade vikar.  Tur att detta hände här och inte då vi någon dag tidigare gick in i det smala sundet mot lagunen vid Ålesöy med kraftig sidvind och bristfälliga djupangivelser i sjökortet.

När det var dags för Hugo att bada tog vi oss in till staden Arendal. Här kunde vi lägga till vid brygga, fylla vatten samt koppla in el och därmed få varmvatten ombord. Och när vi ändå var i en stad passade vi även på att handla mat och tvätta kläder.

Både Vera och Hugos första nattsegling gick från Tjörn till Kristiansand i Norge. Natten bjöd bland annat på åska, ökande vind och en något stökig sjö men Vera seglade på fint och under förmiddagen seglade vi in i centrala Kristiansand. Hugo var den som sov mest ombord under natten och bekymrade sig inte för varken åskan som blixtrade bakom oss eller att båten guppade runt mer än vanligt. Det var en regnig dag i Kristiansand och mer kusligt än koseligt konstaterade Pontus när vi traskade runt på de folktomma gatorna. Nästa dag sken dock solen och Kristiansand visade upp en mycket mysigare sida. Vi promenerade runt på ön intill marinan innan vi kastade loss för en natt ute på den lilla holmen Stokken, bara några sjömil bort.