Söder om Bergen blev båtarna fler och fler, både förtöjda i hamnar och siktade på havet. I Skudeneshamn, strax söder om Haugesund, var det ganska trångt och vi fick lägga oss som fjärde båt utanpå en rad andra segelbåtar. Men innan kvällen kom hade ytterligare två båtar förtöjt utanpå oss och vi låg i en rad av sex långsides förtöjda båtar. Ganska långt att klättra för besättningen på den yttersta båten som fick ta sig över fem andra båtar innan de nådde bryggan.

Efter att vi rundat Norges sydvästra udde och åter seglat in i Skagerack tog vi oss till Grimstad för att möta upp med våra vänner på sy Maggie. May-Linn och Espen seglade vi mycket tillsammans med under vår jordenruntsegling, nu hade de utökat besättningen med de två sönerna Jonas och Vetle. Det är härligt att träffa gamla vänner man känner riktigt väl, nästan det enda som förändrats sedan vi sist sågs var att middagen numera åts lite tidigare, var lite stökigare och kladdigare än förut och avslutades med läggning av barn innan kvällens seglarsnack kunde fortsätta som vanligt.

Strax söder om Bergen, en bit in i Hardangerfjorden, ligger den lilla orten Rosendal. Härifrån går dagligen färja till Bergen, vilket passade oss bra då mina föräldrar skulle mönstra av och flyga hem. Rosendal är omgärdat av höga berg och erbjuder många vandringsmöjligheter, flera direkt från hamnen. Vi passade på att göra två toppturer, den ena upp på Malmangernuten (knappt 900 möh) och den andra till Melderskin (drygt 1400 möh). På båda turerna fick Hugos lilla gula spade följa med, denna spade följer med på det mesta just nu och Hugo släppte den inte ens när han somnade i bärryggsäcken på de slingrande stigarna uppför bergen. Några vandrade vi mötte undrade om vi lurat honom att det fanns en sandhög att gräva i uppe på toppen. Visst kan spaden användas för att gräva med ibland men mest hänger den bara med, kanske som en trygghet att hålla i handen.

Fedje är Norges västligaste bebodda ö. Den är huvudön i kommunen med samma namn, en liten kommun bestående av över 100 öar. Fedje blev vårt första stopp när vi lämnat  Sognefjorden och seglat ut till det salta havet igen. Här blåste en kylig vind, dimman lurade ute till havs och de varma kläderna plockades fram.

I Sognefjorden besökte vi förutom Fjaerlandsfjorden även Aurlandsfjoren och Naeröyfjorden. Längst in i Aurlandsfjorden ligger Flåm, en ganska ocharmig turistort med alltför många souvenirbutiker, mycket folk och frekvent besökt av enorma kryssningsfartyg. Men här finns också en fin liten gästhamn och vandringsmöjligheter för att utforska  den vackra naturen runt byn. En dag packade vi ryggsäckarna för en heldagstur och gick drygt 1000 höjdmeter upp längs en bergssida och in på kalfjället. Med goda trafikförbindelser till Bergen är Flåm också en lämplig plats för att plocka upp ny besättning, så hit anlände mina föräldrar som kom för att mönstra på Vera en vecka.

Naeröyfjorden finns sedan 2005 med på UNESCOs världsarvlista. Fjorden omges av branta bergsväggar blandat med gröna sluttningar där det ligger gårdar och små byar. På sitt smalaste ställe är fjorden inte bredare än 250 meter. Strax efter att vi passerat denna smala passage stannade vi upp och lät Vera ligga och driva en stund. Det var en varm och stilla dag, badstegen fälldes ner och vi svalkade oss i det friska fjordvattnet.

Sognefjorden är med sina drygt 80 sjömil Norges längsta fjord. Den är på sina ställen över 1000 meter djup och delvis kantad av bergsväggar som sträcker sig lika långt över vattenytan. Vi valde att först utforska Fjaerlandsfjorden, en av de längre fjordarmarna i Sognefjorden. Nästan längst in vid fjordens slut ligger samhället Mundal, och här finns en liten brygga för gästande båtar.

Mundal kallas även ”Den norske bokbyen” och längs gatan genom byn finns flera antikvariat och små bodar som säljer begagnade böcker. Här finns även en rödmålad träkyrka, en liten matbutik och en turistinformation. På turistinformation hyrde vi cyklar. De hade dock bara fyra uthyrningscyklar, och vi som kom in lite senare på eftermiddagen fick nöja oss med de två sämre. Hyran var 150kr/dygn och Ivan konstaterade att han inte ens hade köpt någon av dem för detta pris. De var skramliga och slitna, hade dåliga bromsar och en aning skeva hjul. Men cykelvagnen vi hyrde till Hugo var mer prisvärd och dessutom ingick cykelhjälmar. Målet var att ta oss upp till parkering där stigen mot Flatbrehytta började, och det klarade cyklarna med godkänt resultat.

Turen till Flatbrehytta gick längs en klar fors och genom frodig markvegetationen med skira sommarblommor. Hyttan ligger på nästan 1000 meters höjd och bjuder på en storslagen utsikt över Fjaerlandsfjorden och glaciären Flatbreen. Vi hade dagen innan träffat norska Marit och Vidar med sonen Eudin, bara två månader yngre än Hugo. De reste runt med husbil och ville precis som vi göra fina fjällvandringar, så vi slog följe upp.

En annan vandring vi gjorde från Mundal gick upp på den drygt 600 meter höga toppen Nesehaugen. Stigen började bara några kilometer från båtbryggan och gick slingrande uppåt genom frodig blandskog, välfyllda blåbärsris och blomstrande ängsmarker. Från toppen såg vi in till Fjaerlandsfjordens slut och upp mot Flatbreen.

Alden är en av de västligaste öarna i det norska skärgårdsbandet. Med sitt 481 meter höga berg, kallat ”Den norska hesten”, är ön ett landmärke som syns flera tiotal sjömil bort. På håll påminner ön om ryggen på en liggande häst. I en svag sydlig vind angjorde vi ön, solen strålade från en helt klarblå himmel och vi ankrade  upp i den lilla viken vid bergets fot. En brant bergvägg reste sig upp mot toppen ovanför oss, men längs sidan och upp till hästens svank gick en slingrig stig, därifrån skulle det gå att fortsätta hela vägen upp. Det var dags för Hugos eftermiddagsvila och vi packade ryggsäcken för en topptur. Hugo fick slumra i bärselen på min rygg medan vi klättrade uppåt. Passande nog vaknade han precis när vi nådde toppen, och alla tre kunde vi sedan beundra den storslagna utsikten.

Alden blev seglingens nordligaste stopp, innan vi satte kurs söderut igen. Och vi kunde nog inte hittat en vackrare ö som mål för resan.

En solig dag seglade vi över till Norges sydkust. Till kvällen ankrade vi ensamma i en liten lagun, längs en vacker fjord, några sjömil från Risör. Livligt fågelkvitter från buskagen iland var allt som bröt tystnaden och stora orangea brännmaneter svävade stillsamt fram under den spegelblanka vattenytan. Dagarna efter var vädret till vår fördel med mestadels svaga nordostliga vindar, vi dagseglade västerut längs den norska sydkusten och rundade Lindesnes, Norges sydligaste udde. I Egersund väntade vi ut starka nordliga vindar innan vi fortsatte med en nattsegling norrut.

Marinalivet i Egersund var socialt. Båtar stannade till, på väg antingen norrut eller söderut längs kusten. Hugo charmade de flesta och hade fullt upp med att vika och säga ”Hej, hej” till alla båtar runt oss och folk som passerade på bryggan. En dag var Ivan var uppe i masten och meckade med vhf-antennen. Grannbåten såg hur han smidigt själv klättrade upp längs ett rep, med hjälp av sin klätterutrustning. De hade en radarreflektor som lossnat högst upp i masttoppen och frågade om Ivan kunde sätta fast den igen. Självklart tog han tillfället att få känna på höjden i en kolfibermast och fick samtidigt en flaska vitt vin som tack för hjälpen.

 

Överseglingen tillbaka till Sverige gick snabbt, trots en hel del motström. Vinden blåste in snett från aktern i dryga 20 knop och de tvära vågorna fick Vera att kränga fram och tillbaka. Bristfälligt sjöstuvade prylar skramlade i skåp och lådor, mackor flög i golvet och storseglet revades när vinden tog i. Hugo förvånades över vågkast då han gled iväg i sängen men var nöjd och glad ändå. Efter elva timmar på öppet hav styrde vi in bland öar och skär för att lägga till i Vettnets gästhamn på Nordkoster.