Här kommer några bilder från sommarens segling, med temat båtar.

Under några varma stilla dagar har vi utforskat den danska ön Anholt. På vägen dit hade vi ett par glada tumlare som gjorde oss sällskap och väl ankrade utanför fyren på öns östra udde tittade ett gäng nyfikna sälar förbi. Vi rundade sedan långsamt ön, följde sandstranden som löper längs hela kustremsan och ankrade på flera ställen.

Då sommarens segling totalt innefattade nästan 1000 seglade distans har vi verkligen fått använda fantasin för att få tiden att gå under längre passager. Vi har läst böcker, lekt flygplan och byggt kojor i förpiken, sjungit sånger, spanat på båtar och byggt lego i sittbrunnen (inte alltid så smart då en hårt legobit under foten kan vara ganska besvärlig när man försöker hålla utkik framåt samtidigt som man behöver navigera på sjökortet eller korrigera kursen). Vi har kört bilar, packat ryggsäckar och packat ur ryggsäckar. Klättrat runt på däck, gungat i bommen, undersökt sjöstjärnor i ankarkättingen och förundrats över himlens skiftningar. Flera sidor med klistermärken har använts för att dekorera sittbrunnen, det var både riktigt kul och barnsligt fint men kanske inget vi gör om då det tog några timmar att få bort alla klistermärken ett par veckor senare. Men sommarens favorit har ändå varit klädnypefiske, då barnen fick varsin klädnypa i ett snöre och hade de tur nappade det med en torkad mangobit eller ett mullbär på kroken. När tiden verkligen kändes lång införde vi även att fiskarna behövde höra olika sånger för att simma upp och fastna i klädnypan. Något som kunde underhålla hela familjen en bra stund.

Den senaste tiden har det blivit tydligt att vi har olika fokus ombord på Vera just nu. Eller Ivan och jag har ofta samma mål och strävan, som tur är. Men barnen kan ha helt andra prioriteringar än vi. Som när motorn stannar 7 minuter före broöppningen i Falsterbokanalen och en i besättningen tycker det viktigaste för stunden är att utreda var en ovanligt fin pinne har tagit vägen. Kan den ha ramlat i vattnet? Eller är det en fågel som tagit den? Är det någon ombord som vet vad fågeln i så fall kan ha gjort med pinnen? Vi måste hitta pinnen, NU! Eller kanske först försöka få igång motorn eller iallafall knyta fast båten i någon ledig brygga så länge…

Eller som när Ivan i pålandsvind behövde fickparkera (vet att termen kanske inte är helt sjömansmässigt korrekt, men ”fickförtöja” lät för konstigt) Vera samtidigt som han hela tiden plockade upp tappade russin under ratten. Vår minsta besättningsmedlem informerade tydligt oss om att detta inte kunde vänta tills båten var förtöjd.

Den tappade pinnen hittade vi aldrig. Men i nästa hamn fanns gott om fina pinnar så det löste sig ändå.

Efter nästan nio år, och ett varv runt jorden, börjar vår kära dinge ge upp. Gummibåten, som fått namnet Tjorven, har varit med oss på många spännande äventyr. Tillsammans har vi har dykt med valar, landstigit ensliga öde öar, glidit runt i stora städer, farit runt mellan isberg, fiskat, snorklat, hälsat på vänner och transporterat både mat, vatten, cyklar och sopor. Men nu har plasten börjat klibba över nästan hela båten, samtliga pontoner läcker, årorna håller på att trilla av och träplattorna i durken har börjat ruttna. Det känns helt enkelt som det börjar bli dags att köpa en ny dinge.

Motorn som vi har haft till Tjorven är ännu äldre. Den har varit med sedan Ivan köpte den som 12-åring. Ganska imponerande faktiskt. Men även den börjar ge upp, senast gick hela propelleraxeln av. Materialet var totalt utmattat. Kanske försöker vi oss på en ordentlig renovering av motorn eller får vår nya dinge kompletteras med en ny motor också. Men hur som måste vi ha en bättre lösning för att ta oss till och från land. Det känns inte hållbart att ro en sliten dinge då vi ligger ankrade en bit ut och hela dingen är full med väskor, badkläder, standleksaker, barn och föräldrar. När vi en dag hade lite motström på Hallandsväderö, tog det så lång tid att komma hem till båten att Otto till och med hann somna, med huvudet stöttat mot den stora klumpiga flytvästen.

Skulle det vara någon som missat det, så går det ju att läsa om våra och Tjorvens äventyr runt jorden i vår bok Saltvattenliv.

Rundningen av Skagens udde bjöd på lite mer dramatik än förväntat. Dimman låg tät och inte långt bort dånade ljudet av den dova tutan från ett större fartyg. Vinden var svag och kvällen närmade sig. För att slippa passera denna vältrafikerade udde i både tät dimma och nattens mörker startade vi motorn. Vera gjorde fin fart genom det böljande havet. Men så gled en svagt bränd doft förbi och motortemperaturen steg alltför högt. Ivan rusade ner i salongen och öppnade upp motorluckan, ett moln av rök fyllde båten. Ajdå. Vad som först kändes som ett katastrofalt avslut på vår härliga sommarsegling visade sig inte vara så illa trots allt. Iallafall inte om man har en problemlösare som Ivan ombord. Efter en stunds klurande konstaterade han att en frostplugg i värmeväxlaren lossnat och att allt kylvatten runnit ut. Pluggen monterades tillbaka och nytt kylvatten fylldes på. Sedan kunde vi med motorns hjälp runda Skagens udde och fortsätta in i Kattegatt där dimman genast lättade.

Efter nästan två månader på resa och över 1500 seglade sjömil angjorde vi vår hemmahamn i Skälderviken. Väl förtöjda vid bryggan kände vi oss enormt nöjda men också lite stolta. Den här seglingen bjöd på helt nya utmaningar, inte direkt seglingsmässigt utan mer gällande livet ombord. Att ha med en sprallig ettåring på en längre segling kräver en del. Men allt har gått över förväntan, kanske till en del tack vare de anpassningar och förberedelser vi gjorde innan vi gav oss av. Bland annat:

• Sydde vi stadiga sjökojer till alla bäddar, höga nog för att klara ett försök att klättra ut samt bra för säker stuvning av tunga saker och annat som inte fick ramla ner.
• En cykelsitts monterades invid ratten, med två fästen kunde vi välja den sida som för tillfället var mest lämplig i avseende på vind, sol och lutning. Här satt Hugo då både jag och Ivan behövde hjälpas åt med båten eller när det var matdags till havs.
• Till lugnare sittbrunnsmiddagar, antingen på ankring eller i hamn, köpte vi en enkel IKEA-barnstol som vi sågade av bakbenen på, då gick den att ställa på bänken i sittbrunnen. Om det var kyligt ute bytte vi till fyra långa ben och hade stolen på golvet där inne istället.
• Vi köpte både en flytväst och en säkerhetssele till Hugo. Då flytvästen är ganska stor och klumpig valde vi ofta att istället använda säkerhetsselen som vi säkrade antingen i båten eller i vår egen flytväst.
• Före avfärd hade jag köpt några små presenter och slagit in dem i olika papper. Dessa plockades fram vid alltför långtråkiga dagar till havs och kunde förgylla flera timmar. Först tittade vi på presentpappret och inslagningen, sedan öppnades paketet och så skulle innehållet undersökas.